Hade igår så himla jobbigt med mig själv.
En stor, smärtande klump i magen.
Dvs ångest!!

Kämpar så med att fixa de dagar jag har kvar i detta arbete.Känner hur det äter på mig, tär min energi som jag inte vill avvara till detta längre.

Letar ständigt efter guldkorn och små ljusglimtar i tillvaron.

Jag har själv inte riktigt förstått varför jag känt mig så sänkt.

Fick svar på den frågan igår...i ett långt samtal med min äldsta dotter.
Hon är ju utbildad i människans sätt att reagera på olika situationer och lägen i livet.
Hon känner också sin mor väldigt väl:)

Hon vet vilken stolthet jag bär inom mig och framförallt yrkesstolthet.

För mig är inte bussföraryrket bara att sitta och ratta en buss från A till B.
Det är så mycket mera!!

Jag vill verka i en gemenskap med kollegor och ledning, på ett sätt som gynnar oss alla.
Jag tycker om att hjälpa till, känna att jag kan uträtta det där lilla extra som får människor omkring mig att må bra.

Är inte rädd för att jobba.

En bussförare är inte bara en som håller i en ratt och far fram.
Vi är människor med hjärta och själ.
Med liv och personlighet, precis som alla andra människor.

Vi behöver bli behandlade med respekt och lyssnade på när vi har någonting att framföra.

Jag är ingen människa som gnäller i onödan.Löser problem, så långt jag bara själv klara.
Det är en hel del kan jag lova:)

Men när det börjar gå så långt att jag inte får svar på frågor, när saker bara sker ovanför mitt huvud, när det ständigt kommer pekpinnar och förmaningar, utan att verktyg ges till för att jag skall få en chans.
Att jag jagas hit och dit då förutsättningarna ständigt ändras...

När sömn och fritid hackas sönder av telefonsamtal, mejl och tjat om att jag behöver prestera mera....
Även då jag undanbett mig sådant.
Min ledighet är helig för mig och säkert för alla andra också som ständigt vistas i trafik och med människor.


Då räcker det för mig.....

Jag vägar ha det så!

Min dotter sade till mig när hon lyssnat på mig en stund, flikat in med några frågor....att det var väldigt länge sedan hon hörde mig så sänkt, så förminskad i min roll som bussförare.
Detta har ledit till att jag har svårt att ta till mig något bra, då jag lever i känslan att jag inte duger.

Samtidigt i detta ser hon min styrka jag bär, viljan till förändring för min egen del.

Jag vill ha en plats där jag får känna mitt värde som människa.
Inte bara vara en sak som man kör med hur som helst
Det är ingen svår sak!!

Jag vet själv, som jobbat med personal, hur himla lätt det är att bara finnas för varandra.
Det duger inte att bli behandlad som ett redskap..

Då försvinner respekten!

Det var mer än så vi talade om i detta ämne och jag fick en klar bild av min egen klump i magen.

Jobbar nu på detta....

Berättar vartefter vad det är för metoder jag kommer använda mig utav:)vet bara att det kommer bli jättebra!!