Torsdagen har snart lagts bakom.
En dag med känsla av overklighet...

En saknad av någon så viktig i mitt liv.
En bit av mig själv som slitits bort, lämnat ett tomrum som gör ont i hela mig...

Känslan är mest påtaglig och smärtsam i mitt rum, vårt rum, där vi delade tiden tillsammans.

Du steg alltid upp, fylld av glädje när jag kom hem.
Kom mjauande fram till mig och vi kramades, pussar på huvudet hörde till.Det var våran kärleksgest...

Jag borrade in näsan i din varma, väldoftande päls och du tryckte dig emot mig, spann tyst medans jag viskade till dig hur mycket jag tycker om dig.

Jag bytte om från min arbetsuniform medans jag berättade för dig om dagen.Frågade vad du gjort och du svarade alltid storögt, med morrhåren piggt spretande från din söta nos.

Vår gemenskap bara fanns där, år ut och år in.Jag njöt så av att ha dig i mitt liv och visste att varje år var ett bonusår.
Varje dag jag åkte ifrån dig, till arbetet eller någon annanstans så berättade jag för dig, när jag skulle komma hem.
Pussade dig på huvudet och bad dig vänta på mig.
Det gjorde du :) och mötte mig sedan med stor glädje när jag kom.

Idag var du inte där....
Det var tomt i sängen, i rummet.
Du har lämnat mig, gått vidare över Regnbågsbron och lämnat mig kvar med tomhet och saknad....
Det gör så ont!!

Gick upp 1.15 inatt.
Det var tyst...ingen Titti kom fram till mig i sängen och killade med morrhåren mot min kind.
Inget spinnande och kurrande...bara tyst!

Gick ur sängen och tände upp i rummet.Såg mig vilset omkring, kände mig yr och konstig.

Tog på morgonrocken...frös!
Gick ut i köket, tände upp.
Vände mig om och väntade mig tassande efter mig....men det kom inget.

Efter en stund när jag skramlade med kaffebryggaren, kom Ville katt ner från övervåningen, sömndrucken.
Gav honom lite mat som han förvånat åt på den platsen som Titti fick sin mat i vanliga fall.
Kändes bra att ha Ville i stunden....

Kaffedoften spred sig och min dotter kom ner för att ge mig en kram, hon hade inte somnat än.
Vi pratade dämpat innan hon gick och lade sig igen.

Fyllde thermosen, försåg mig med en kopp.Gick tillbaka till sängen....
Kändes så konstigt...ingen mjuk päls att smeka, nos att pussa...
Bara tysnad...

Hade ljuset tänt vid Tittis bild, när hon var bebis.

Saknaden var fruktansvärd!!
Den rev och slet i mitt hjärta.

Klädde mig och kom snabbt iväg.
Ville bara komma igång med jobbet för idag och få det gjort.

Häntade depåbilen och löste av kollegan på Centralen.
Lastade kunder och jobbade på, helt på rutin.
Kort rast på Arlanda.tog mig kaffe och en bit lussebulle.
Har ingen aptit...

Körde tom åter till Västerås och den stunden behövde jag.
Kunde låta känslorna komma fritt, grät och pratade högt med Titti där i min ensamhet i bussen.

Rast i Västerås.
Ganska många kunder till Arlanda.
Jobbade på rutin.Orkade inte mer än så.Vänlig och trevlig men inte mera.
Milen rann iväg och sista turen från Arlanda var jag jättetrött.

Min äldsta dotter ringde och vi pratade en stund.

Slutade dagen med att tanka bussen och körde sedan till depån.
Åkte hem....

Konstig arbetsdag som bara gick av sig själv...

Så overkligt!!

Saknar henne så!!

En bit av mig själv är borta...för alltid!