Jag kommer att vara hos min äldsta dotter, med familj på Julafton och Juldagen.
Vi är ett gäng som delar upp mellan oss olika sysslor och maträtter till julbordet.

I år har jag hand om all ost och kex, ostpaj, jansson, leverlåda och morotslåda...de finska traditionerna:)
Sedan mineralvatten och lite gottis till bordet.

Idag fixade jag pajerna klara.
Västerbottenost som blir så underbar i paj!

Gjorde så det räcker till familjen här i huset också:)
Gör Jansson dagen före Julafton.
Kommer att köpa en Cheddarost som är så gott.

Andra veckan av min marathonträning är igång.
Nu är sträckan på 7 km och den kunde delas upp i lugnt tempolöpning och gång emellan.

Jag var stel och seg som en gammal kamel så det blev ett riktigt jobbigt pass.
Jobbigt med andningen i kylan.
-5 grader och hög luftfuktighet som lade sig i gräset och träden så vackert.

Hade julmusik i öronen.
Det gjorde allt lättare när jag inte hörde min egen, jobbiga andning.

Hade kört mitt barnbarn till dagis såjag åkte bort till badhuset och ställde bilen.
Utgick därifrån och bort till slingan i skogen som jag tog två gånger.
Med backar och allt.

Kändes bra när det var över.
Så tungt pass!
Det är så i början och jag vet att det blir bättre snart.

Det har nu gått två veckor sedan min lilla livskamrat lämnade mig och vandrade över Regnbågsbron.
Saknaden är stor!

Just i stunder som denna nu.
När jag ligger i sängen med tända ljus, kaffekopp i handen och tankarna i glädje över mitt nya arbete.

I stunder som denna satt vi och pratade hon och jag.Jag berättade om hur jag kände och hon såg på mig med sina fina ögon, spann belåtet och kurrade till då och då till svar.

Nu är här tyst och tomt och det gör så ont i mig!
Vi delade ju allt, glädje och sorg i vått och torrt.
Nu får jag vandra utan henne och det är jobbigt i stunder som denna.

Denna Tisdag var riktigt spännande, givande, lärande och glädjande.

Gick upp 3 på morgonen redan.
Kaffe i sängen och sedan var det dags för uniform på, thermos i väskan och ut i kylan.

Bara några kallgrader så det var lättskrapat på rutorna.

Anlände till depån vid 4 tiden.
Låste upp och ställde upp grindarna.
Vidare in och stökade med de rutiner som hör till morgonens första pass.
Tjänsten i sig började 4.37

Hade med mig träningskläder och allt därtill som fick vara i omklädningsrummet sålänge.
Hade tanken att träna på rasten.

Min kollega och vän J dök upp vid starttiden.Jag var ambiös och startade bussen lite före och vi konstaterade efter meddelande vid bussnyckeln, att tankning av bussen var nödvändig.

Hopp i bussen och mig vid ratten för vi till macken och fyllde diesel.
Nåt hade varit sönder på tankstationen på depån under kvällen så därav denna åtgärd.

Sedan for vi vidare för att ta med kunderna och åka mot Arlanda.
Hann bra i tid då vi samarbetade.
Jag körde och trivdes:)
Scaniabuss så den kändes hemma.

Snabbvändning på Arlanda och åter till Västerås, via Enköping.

Lämnade över bussen till kollega.
Kändes kanon att ha kört.
Likaså att tanka så jag behärskade det.
Fel kan ju alltid uppstå och då gäller det att veta råd och agera.Det är mitt motto.
Vet du vad som skall göras i olika lägen så flyter jobbet på ändå.

Vi använde rasten till att plugga in sånt som jag behöver.Hoppade lver träningen.
Åt matlåda som min dotter skickat med.Jättegott

Så härligt med detta ställe där förare och annan personal på depån samlas.
En gemenskap och värme:)
Hjälp finns ständigt till hands där.

Vi hjälptes åt att tanka nästa buss också fast nu på depån.
Fick lära mig det också:)
Toppendag med mycket lärande.

Kollegan har aldrig behövt tanka tidigare så han var förundrad över att det idag blev två gånger:)
Jag svarade med att jag nedkallat sådant just bara för att jag skall få lära mig.
Det köpte han:)

Sedan för vi mot Arlanda igen med ett gäng kunder.
Jag tog hand om biljetter och körning.
J öppnade luckor och hjälpte mig med allt i denna buss, som var en Mercedes som jag aldrig kört.
Jättekul!!

Lite halt på vägarna och dagen rullade på.Så skönt med bara två Arlandaturer.
Räcker gott!

Jag trivs som fisken i vattnet redan.
Känner att detta kommer bli jättebra.

På Fredag kör jag ensam, just denna första tidiga tur:)
Jättespännande!

Har haft härliga timmar med min kollega och vän J som hjälpt mig med allt, lugnt och samlat och vi är så synkade med varann att varje minut varit givande.
Jag har känt mig jättetrygg med honom som handledare.

Vi slutade vid 15.30 och jag åkte hem.
Jättetrött och riktigt nöjd med dagen.

Nu flyger jag ur boet och glider fram på egna vingar:)
Resten får komma till mig under färd.

Visst har väl alla perioder i livet då man känner att saker och ting går emot en oerhört mycket.

Det händer sådant som man inte rår över eller kan styra, hur man än försöker och anstränger sig.

Man kan känna sig nedtryckt, tyngd av jobbiga tankar och orken räcker inte till.
En nedåtgående spiral helt enkelt, där det kan vara svårt att se ljuset och kämparglöden avtar sakta men säkert.

Jag har själv varit där många gånger och vet hur det känns.

Orken räcker inte till några positiva tankar och det är svårt att ta till sig av sådant som människor med positivt tänk, tillför en.

Men jag kan ändå, mitt i detta känna, att i de stunderna så griper jag tag i de halmstrån som räcks fram.
Ser glimtarna av det glädjande i livet och lägger kraft vid att hålla näsan ovanför vattenytan.

Det negativa får helt enkelt inte ta över kommandot över mitt liv!
Tillåter det en kort stund bara.
Det får inte gå veckor av tid, för då är faran för ett permanent tillstånd av nedstämdhet i faggorna.

Det finns alltid människor omkring en som vill se till att man är sänkt...så de själva kan glänsa över och tar ens energi.
Sådant måste man försöka akta sig för!

Får de chansen att ta över så blir det riktigt jobbigt.
Man hamnar i ett läge där regnmolnen täcker himlen, så tätt att inte ens tanken om att det finns en varm, strålande sol ovan dem försvinner.

Mörkret tar över och man sjunker ännu längre.

Man blir en pessimist!

Pessimister har väldigt svårt i livet.Allt blir tungt för en sådan person.
Glädjen saknas i allt!

Då som optimist och vän till en sådan person, som vill hjälpa och stödja, inte nåt fram med det positiva i livet, kan kännas som hopplöst i ett ändläge.

När ens egen optimism och framåtanda, helt enkelt kastas tillbaka emot en,vänds till något negativt, genom ord som blir likt vassa nålar och hugg...
Då blir jag till sist både ledsen och arg...

Där är jag nu!
Ligger och funderar över om det är dags att lägga bort en sådan vänskap
helt och hållet.
Men det är svårt om man som jag, tycker väldigt mycket om personen ifråga, som sitter fast i denna nedåtgående spiral.
Som är en tung pessimist och varit det under en så lång period, att det börjar bli ett permanent tillstånd.

Jag känner själv att jag inte längre har varken orken, eller snart ens viljan att fortsätta tillföra framåttänk och glädje till denna människa.

Det tjänar inget till!

Det blir bara att jag själv far illa och min glädje i livet grumlas.

Så jag vet inte hur jag skall göra?!
Det är inte första gången detta sker i mitt liv.
Denna kamp att få andra att må bra.
En hel del har jag fått lov att ge upp och helt enkelt släppa taget om då deras negativism tagit min energi totalt.
Det tillåter jag inte längre!

Jag måste ju inte ha sådana i mitt liv.

När mina ord inte längre har något värde i dennes liv.
När personen själv väljer att lyssna på energitjuvar och glädjedödare.
Då vete sjutton om jag tycker det är värt att fortsätta lägga min energi på denna....

Den människa jag en gång lärde känna och som själv var en glädjeboost för mig och andra....finns inte längre...

Tiden går och ingen förändring till det positiva hållet sker, inga ord hjälper, inget ljus når fram.
Vad gör jag då??