Det tog en stund för mig denna Lördagsmorgon, att motivera mig till att ge mig ut och träna.

Det har ju stormat på ordentligt det senaste dygnet.
Såg att det regnade och blåste på friskt ännu.

Trotsade makterna, bytte om och gav mig ut.
Det var friska vindar som hjälpte min hjärna att klarna.

Joggade på stundtals.Annars fick det bli en rejäl powerwalk som slutade på 8 km.
Var genomvåt och började bli kall vid det laget.
Hade tänkt mig milen men fick stå över.

Kom hem nöjd med det jag åstadkommit trots vädret:)

Stretchade innan varmdusch.
Körde lite styrketräning tidigare på morgonen.

Klapp på axeln:)
Bra jobbat !!

Vaknade som vanligt, väldigt tidigt.
Redan vid 4 tiden.

Ville katt följde med mig till köket och fick sin tidiga frukost.
Fixade mitt morgonkaffe samtidigt.

Tittade ut i rummet efter ett tassande till som inte kom.Kände Tittis närvaro...hon var med oss, men vi såg henne inte.
Kanske att Ville gjorde det, då han tittade upp då och då med blicken en bit bort, bakom mig.
Jag såg någonting i ögonvrån...som bara fanns där, stilla som i väntan på något.

Sängen känns så tom utan henne....
Jag ligger här och skriver på ett brev till en människa som väckt mitt intresse, som hjälper mig att tänka framåt i livet.

Det är ju en mening med allt.
Med människor och djur som korsar vår livsvandring.
Som vandrar med oss ett tag...lämnar spår efter sig.
Vissa stannar en längre tid och andra bara en kort stund.

Många lämnar avtryck i våra hjärtan och i vår själ.
Avtryck av kärlek men också sår som gör ont.
Såren läker...men ärren består.
Vi lär oss att leva med dem vartefter åren går.

Det finns människor vi älskar högt som valt bort oss ur sina liv.
Bara att acceptera....allt i livet är inte en dans på rosor.
En dag kanske de finns där igen...vem vet.

Att leva på ett sätt som får glädjen att blomma är en konst som kräver sitt.
Inte låta det negativa ta makten och härska, utan bearbeta det jobbiga i stunden.
Låta sorg verka, släppa fram känslor och tankar är så viktigt.
Låta det bubbla och spraka för att sedan kunna mattas av och ersättas med någonting nytt.

Nytt och givande!

Det har nu gått några dagar efter Tittis färd över Regnbågsbron.
Jag kan ännu känna hennes doft i mina näsborrar.
Känna hennes mjuka päls mot min kind och höra hennes spinnande....

Jag ser på foton på henne:)
De pigga ögonen som ständigt såg på mig med nyfikenhet och kärlek.
Hennes delaktighet i mitt liv var så stort och betydelsefullt.
Det var hon och jag!
Alltid, överallt!

Titti och morsan:)

Dagarna går och jag lär mig leva utan henne intill mig.
Steg för steg går det....stundtals riktigt bra, men ännu finns inte en tanke i mitt huvud där hon inte är delaktig.
Hon finns med...ständigt!

15 år fick vi...
De åren är jag så tacksam över.
För alltid!