Dagens träningspass skulle varit 7 km.Antingen löpning i lugnt tempo eller med korta inslag av gång.

Jag försökte klä mig efter den varma temperatur som rådde denna morgon.
+ 11 grader och det är 4 dagar till Julafton.
Helt galet:) !

Så det blev keps på istället för mössa.
Bestämde mig för att styra mina steg till kyrkan och minneslunden.
Hade med två gravljus och tändare.

Bra med ett delmål i träningen.

Andningen började krångla ganska omgående när jag joggade på.
Det var bara att lägga in gång då och då.
Lurarna med julmusik ville inte sitta kvar i öronen då jag inte hade mössa.

Bortåt bruket och ån här i Sura så gick det en människa i mörkret och såg på mig om och om igen, vände sig om riktigt.
Så jag valde att ta en annan väg.
Kanske var denne orolig för vad jag var för en...jag vet inte.

Det var ju helt mörkt ute så för att slippa obehag för någon av oss så var valet att ta en annan väg bästa lösningen.

Vid kyrkogården gick jag över den gamla delen.Kände mig lugn och trygg bland gravarna.En del med ljus tända.
Fridfullt!

Kom så till stora kyrkogården och där fångades mina ögon av ett ställe med mycket ljus tända.Även röda.
Kärlekens färg.
Gick dit och såg då att det var den unge pojke som förolyckades i somras i sin bil.
Hans viloplats var fylld av värme och kärlek.

Kände en oro när jag gick bort från stället och mot minneslunden.
Det blev mörkare och min oro ökade....
Nåt sade att jag skall vända...
Hade inte på mig lurarna utan ville ha tystnaden där på kyrkogården.

Plötsligt hörde jag röster och rop uppe i skogen.
Jag var inte ensam...det var mansröster och jag tyckte det var riktigt otäckt där i mörkret.

Jag visste att däruppe fanns ingenting utan det måste vara människor som var på väg någonstans i mörkret.

Valde att avlägsna mig därifrån.Kände mig inte trygg där, ensam i mörkret.
Något var fel....

Joggade tyst därifrån och tände mina ljus utanför kyrkan och lade dem på gravar som ingen längre besöker.
Sedan sprang jag snabbt bort från det som kändes skrämmande.

Jag vill inte gå längre in på de tankar som svepte i mitt huvud.
Men det finns ett boende några kilometer bort där det bor mycket människor med rejäla trauman och händelser som förändrat deras liv.
Jag vill inte möta dem i mörkret ensam.
Det valet är mitt eget.

Joggade hemåt och då jag kände att min träning inte var tillfredställande för mig så förlängde jag den till 10 km.
Skulle varit 7 men det gick så dåligt att jag joggade och gick vidare.
10 km var mera rejält

Tog lite juliga bilder i centrum i skyltfönster.

Kom hem efter 1 1/2 timme.
Körde lite styrketräning.Rockring och stretch innan frukost.

Träning i rädsla är inget kul.
Rädslan tar energin från träningen och det blir jobbigt.
Aldrig mera den sträckningen i mörkret.

Fick frågan från min chef om jag kunde byta tjänst på Lördagen, till en tidigare.
Det gick bra, då jag gärna jobbar förmiddagar.

Sedan ville han prata mera med mig innan jag skulle hem på Fredagen.
Blev först orolig över att nåt var fel.
Jag hade ju precis börjat köra själv.

Det han ville var att jag skulle ladda min buss med julklappar till kunderna:)
Jätteskoj!
Sånt älskar jag.
Att göra människor glada.Få tillföra det där lilla extra.

Så jag var på jobbet redan innan 5 igår Lördag.
Hittade mina kartonger och bussen stod så fint parkerad att jag kom in i den utan problem, med de stora kartongerna.

Vår yta på garagegården är väldigt begränsad så bussarna står tätt intill varann.
Det gör absolut ingenting.
Jag gillar ju utmaningar och älskar körning med precission.

Plockade med de vackra röda paketen.
Placerade i stolsfickor och på säten.
Kände mig som Tomtemor:)
Julmusik strömmade ur radion och jag mådde gott.

När allt var klart loggade jag in och såg att det inte var så många kunder första turen, men det gjorde inget.

Körde igång min dag och bara kände hur jag älskar detta:)
Härlig buss, en körning jag tycker om och jag vet att jag har stöd och hjälp, fullt ut, bara ett knapptryck bort.
Trafikledningen på Swebus är underbar, det jag haft med dem att göra hittills.

Jag behandlas med respekt vid samtal.Inte som förra jobbet, där jag som förare bara var till besvär.

Mina kunder blev glatt överraskade och tacksamma över den lilla gåvan.
De skulle öppna på Julafton:)

Jag visste inte ens själv vad paketen innehöll så det var spännande för mig med.

Från Arlanda fick jag med ett stort gäng och det blev mycket prassel och glada tillrop på vägen hemåt, via Enköping.
Jag gick ut i microfonen och meddelade att Tomten besökt vår buss:) både på svenska och engelska och sedan när vi anlände till Västerås tillönskade jag alla en fin helg och en God Jul.
Möttes av applåder:)
Himmel vad glad jag blev!

Mängder med tack, handskakningar, små kramar och God Jul tillönskningar från mina härliga kunder.
Vad jag trivdes!
Få göra människor glada i det mörker som råder över vår Decembermånad.

Jag har valt att inte ta några bilder på kunderna då det är viktigt med integritet.
Bara buss, paket och Tomtemor själv.

Swebus!
Jag är stolt över att få vara den som får bära äran och glädjen över att dela ut det ni ger till våra värdefulla kunder!!
Jättebra initiativ!

Sådant här behövs i den värld vi lever i idag.Små guldkorn som får människan att må gott, om så en liten stund.
Sådant här kommer de också ihåg.

För min egen del gav detta uppdrag så oerhört med glädje och energi samt en närhet till våra kunder.
Dörrar till hjärtan öppnades och den värdefulla människan kunde få finnas till en stund:)

Underbart!

Kan bara säja...pjuh! just i denna stund.
Ligger i min säng med några ljus tända.Kaffedoft i hela rummet.

Det ringer i mina öron av någon anledning och jag tror mig veta vad det är.
En inre stress.

Livet har gått för fort fram detta år och jag hinner inte med i känslor och tankar.Allt bara ramlar på i ett rasande tempo och jag hänger med som en hamster i hjulet.

Har nu med stor glädje och samtidigt en osäkerhet, tagit mig in i det nya jobbet på Swebus.
Trivs jättebra redan :) efter två egna arbetsdagar.
Känns helt rätt allting som jag kommit in i.

Det är bara en sak som saknas....min glöd!
Jag sprakar inte!!
För jag orkar inte....

Jag är så mentalt trött av dessa omsvängningar.Snabba byten mellan arbetsplatser, som nu det sista var ett absolut måste, för att jag inte skulle gå sönder av stress och frustration.

Nu har jag kommit till ett ställe där det är ordning och reda, jämfört med det tidigare kaoset.

Jag behöver bara få tiden att i lugn och ro få landa i det nya.
Den tiden finns inte riktigt, nu mitt i juletid.
Så mycket annat som jag känner, skulle behöva göras, men jag har varken tiden eller orken.

Är helt slut när min arbetsdag är över.
Så trött att jag skulle kunna sätta mig i bilen och sova, mitt på landsvägen!!

Det är en mental trötthet som sakta bryter ner mig, om jag snart inte gör någonting åt det.

Behöver få tiden till att i mitt huvud, prata och skriva ur mig det gamla.
Reda ut begreppen som..

Vad hände?
Hade jag kunnat agera och tänka annorlunda?
Varför lyssnade jag inte på mina inre varningsklockor?
Varför lyssnade jag inte på min kropp, utan lät den bli så sjuk att jag hamnade på sjukhus?

Behöver helt enkelt reda ut.
Prata ut, få svar på frågor och sedan succesivt lägga bit för bit bakom mig, för att till sist landa i nuet.

Är inte färdig med det gamla helt enkelt.

Känner i detta en enorm stress över min ekonomi.

Förra jobbet tar tillbaka en hel månadslön som jag turligt nog sparat undan, då den kom i förskott när jag blev fast anställd i September.

Sedan har jag Tittis kremering och vandringen över Regnbågsbron som kostade mycket.
Jag ville ha det så och beklagar mig inte, utan konstaterar fakta.
Husvagnens fuktskada kostar över 9.000:- och jag börjar inte få pengar förrän i slutet av Januari då jag nu gått in som timanställd.

Kostnader som jag absolut inte räknat med just nu mitt i allt annat.

Volvons bromsar har börjat låta jätteilla så någonting är helt galet där.
Jag visste att de fram var på väg att bli dåliga men nu låter det illa bak.
Jag behöver bilen för att ta mig till jobbet.

Ekonomin hänger som en mardröm över mig och det gör ju inte tillvaron lugnare.

Allt detta krångel för att jag så våghalsigt kastade mig in i ett nytt jobb som kändes jättebra.
En satsning som för mig blev helt galet.

Jag arbetade som en galning hela sommaren och trodde så på det nya, gav min själ och mitt hjärta.
Avstod från min semester på Öland för att börja på det nya jobbet.

Allt har ju en mening och jag kommer att få skörda frukterna från detta senare.
Jag vet det!
Men min ork tryter...
Det känns bara så vilset just nu.

Jag vill så gärna njuta av detta nya och trygga men vägen är inte ren bakom mig.
Det ligger en massa vrakdelar kvar som jag måste plocka undan först, för att få fritt i mitt sinne.

Det är mera tankar i detta också som ligger och gnager.
Min sökning av boende som inte går framåt.
Jag vet inte längre vart jag vill bosätta mig.
Hus är bara att glömma!
Ingen timanställd får lån och jag vet heller inte om jag skulle klara ett hus ensam.

Har så ont i mina armar och fingerleder av det nya i arbetet.
Öppning av bagageluckor och släpa med kunders bagage.
Jag tror inte jag mäktar med skötseln av ett hus när mina händer inte ens klarar detta lilla på jobbet, utan att jag får ont.

Då blir frågan...
Kan jag få tag i boende i Västerås.
Skall börja söka efter Nyår...orkar bara inte just nu.

Familjen har inte klagat på att jag bor kvar:) tvärtom!
Men jag känner själv att jag behöver få komma till något eget.

Så det är några frågor och funderingar som hänger över mitt sinne just nu och som stjäl kraft ifrån mig.

Rensa rent, vila och prata är det som behövs åtgärdas i första hand.

Känner en stor trygghet i det nya arbetet och det är jättebra.
En grund att bygga på.

Swebus kommer att få ha mig kvar till dödagar:)
En av deras blivande pensionärer, det är jag det:)