Alla inlägg under december 2015

Av Sirpa Niva - 6 december 2015 16:23

Söndagen har fått vara i vilans och julefridens tid.

Pepparkaksbak med dotter och barnbarn.

Fick ett samtal till mig som ingav glädje inom mig.
Ett planerat möte imorgon som jag känner är jättespännande.

Vem vet vad framtiden bär med sig:)

ANNONS
Av Sirpa Niva - 6 december 2015 09:42

För första gången på veckor, vaknade jag med lätt hjärta och glädje i tankarna.

Gårdagen gav mig denna insikt, att livet går vidare på ett bra och givande sätt.
Jag mår verkligen dåligt av att leva i en turbolent tillvaro.Den bara suger kraft, ger inget åter att bygga på.

Även fast jag vetat en tid att det jobbiga snart är över så har oron ändå hängt med i allt.
Det har gått så fort allting.
Snabba beslut utan någon större tid för eftertanke.
Just för att så snart som möjligt komma ur turbolensen.

Sedan mitt i detta kommer min lilla älskade livskamrats vandring över Regnbågsbron, ifrån mig och vårt gemensamma liv.
Det var som spiken i kistan....
Hade så svårt att se ljust på någonting, hur jag än försökte.

Ur detta föddes det sunda tänket...en sak i taget.
Låta sorgen verka och ta sin plats.Vila i den verklighet som råder och ur detta sedan nysta ut, bit efter bit.Lägga tillrätta och komma till någon form av struktur.

Mitt i detta kommer en människa i min väg som vill mig gott.Med stödjande, peppande och uppiggande ord.
En människa jag inte känner men vill gärna göra det i framtiden.

Allt som sker har ju en mening!

Men när man står mitt i ett kaos i tillvaron så är det svårt att se någon ljusning vid horisoneten och det just för att man är så sänkt att blicken inte orkar se så långt framåt.

Min blick har nu hittat horisonten:) och det känns jättebra.
Nystanet börjar redas ut och jag börjar hitta de nya vägarna och stänga dörrar till det som varit.

Fyra dagar kvar att köra på det jag skall lämna.På Torsdag kan jag stänga den dörren.
Vända blad och börja på ett nytt kapitel.

Gårdagen gav försmak på det som komma skall.

Jag var bjuden på Julbord med mitt nya gäng på Swebus.
Min dotter hjälpte mig att fixa håret snyggt och jag bytte klänning tre gånger innan jag bestämde mig för hur jag ville se ut och känna mig, denna speciella kväll.

Jag skulle träffa många av de människor jag kommer att arbeta med i framtiden.
I den stunden ville jag känna mig bekväm i mig själv och det gjorde jag verkligen:)

Min dotter och barnbarn körde mig till depån i Västerås och jag gick in där med mitt eget nyckelkort för första gången.
Bara det kändes fantastiskt!
Som att ha nyckel hem, till min framtid.

Där var stora delar av gänget redan samlat och min chef mötte upp mig med välkomnande glädje.
Nyfikna blickar vändes mot mig där jag trippade fram i mina snygga högklackade.

Min enda kvinnliga kolkega och vän sedan tidigare tyckte att chefen skulle presentera mig för de övriga.
Han svarade med orden...Den biten fixar hon själv:)

Det gjorde jag!
Gick runt till var och en och inkasserade kramar, tog hand och talade om vem jag var och bytte några ord.
Några kände jag sedan tidigare men de flesta hade jag bara sett i mötande bussar på vägarna.

En av gammelrävarna på Swebus var så stolt över att ha fått mig över dit.
Han har varit på mig flera gånger och övertalat mig till att jag är en Swebusare och inget annat:)
Kramen från honom var varm och innerlig!
Han hade lyckats!

Det blev god glögg, mera folk trillade in och straxt anlände depå Uppsala med helt nya ansikten.
Alla härliga människor, lätta att prata och ungås med.

Orden..Välkomnen till oss, haglade över mig och jag bara njöt:)

Min chef gick omkring och bara trivdes.Såg så nöjd ut när våra blickar möttes då och då.
Han frågade hur det kändes och jag bekräftade min glädje.

Här vilade inga konstigheter utan öpoen glädje och en gemenskap som kändes gedigen.
Många hade jobbat ihop i mägder med år.
Trivselfaktorn var på topp:)

Vi fick varsin julklapp!
Även jag fast jag var helt ny, så fin gest! Värmde mitt hjärta oerhört.

Sedan var det dags för bussfärd till julbordet.
Kvällen flöt på i trevligt sällskap, härlig underhållning och bra mat.
Stämningen var hög, mycket folk samlade.
Många kramar och glada skratt.

Valde att åka hem efter några timmar.
Blir lite stökigt i huvudet då jag inte själv dricker någon alkohol och det dracks på friskt överallt, som det blir vid julbord med snapsar och allt.

Min dotter och barnbarn hämtade mig.
Skönt att komma hem efter en härlig kväll och en fin början på gemenskapen med mitt nya, framtida gäng.

Tack alla för att ni tar emot mig med öppen famn!
Detta behöver jag!

ANNONS
Av Sirpa Niva - 5 december 2015 11:12

Det tog en stund för mig denna Lördagsmorgon, att motivera mig till att ge mig ut och träna.

Det har ju stormat på ordentligt det senaste dygnet.
Såg att det regnade och blåste på friskt ännu.

Trotsade makterna, bytte om och gav mig ut.
Det var friska vindar som hjälpte min hjärna att klarna.

Joggade på stundtals.Annars fick det bli en rejäl powerwalk som slutade på 8 km.
Var genomvåt och började bli kall vid det laget.
Hade tänkt mig milen men fick stå över.

Kom hem nöjd med det jag åstadkommit trots vädret:)

Stretchade innan varmdusch.
Körde lite styrketräning tidigare på morgonen.

Klapp på axeln:)
Bra jobbat !!

Av Sirpa Niva - 5 december 2015 07:06

Vaknade som vanligt, väldigt tidigt.
Redan vid 4 tiden.

Ville katt följde med mig till köket och fick sin tidiga frukost.
Fixade mitt morgonkaffe samtidigt.

Tittade ut i rummet efter ett tassande till som inte kom.Kände Tittis närvaro...hon var med oss, men vi såg henne inte.
Kanske att Ville gjorde det, då han tittade upp då och då med blicken en bit bort, bakom mig.
Jag såg någonting i ögonvrån...som bara fanns där, stilla som i väntan på något.

Sängen känns så tom utan henne....
Jag ligger här och skriver på ett brev till en människa som väckt mitt intresse, som hjälper mig att tänka framåt i livet.

Det är ju en mening med allt.
Med människor och djur som korsar vår livsvandring.
Som vandrar med oss ett tag...lämnar spår efter sig.
Vissa stannar en längre tid och andra bara en kort stund.

Många lämnar avtryck i våra hjärtan och i vår själ.
Avtryck av kärlek men också sår som gör ont.
Såren läker...men ärren består.
Vi lär oss att leva med dem vartefter åren går.

Det finns människor vi älskar högt som valt bort oss ur sina liv.
Bara att acceptera....allt i livet är inte en dans på rosor.
En dag kanske de finns där igen...vem vet.

Att leva på ett sätt som får glädjen att blomma är en konst som kräver sitt.
Inte låta det negativa ta makten och härska, utan bearbeta det jobbiga i stunden.
Låta sorg verka, släppa fram känslor och tankar är så viktigt.
Låta det bubbla och spraka för att sedan kunna mattas av och ersättas med någonting nytt.

Nytt och givande!

Det har nu gått några dagar efter Tittis färd över Regnbågsbron.
Jag kan ännu känna hennes doft i mina näsborrar.
Känna hennes mjuka päls mot min kind och höra hennes spinnande....

Jag ser på foton på henne:)
De pigga ögonen som ständigt såg på mig med nyfikenhet och kärlek.
Hennes delaktighet i mitt liv var så stort och betydelsefullt.
Det var hon och jag!
Alltid, överallt!

Titti och morsan:)

Dagarna går och jag lär mig leva utan henne intill mig.
Steg för steg går det....stundtals riktigt bra, men ännu finns inte en tanke i mitt huvud där hon inte är delaktig.
Hon finns med...ständigt!

15 år fick vi...
De åren är jag så tacksam över.
För alltid!

Av Sirpa Niva - 4 december 2015 07:14

Jag minns inte när jag gråtit så mycket som de senaste dagarna....

Tittis bortgång har tagit mig väldigt hårt.Mycket hårdare än jag trodde var möjligt!
Det har gjort och gör ännu stundtals så ont i mig att jag tror förståndet skall svika.

Denna lilla pälstuffla betyder så mycket i mitt liv att det känns omöjligt med tanken att jag aldrig mera kommer att träffa henne igen....

Hon var ju en högt älskad familjemedlem.En självklar del av oss.En pusselbit av helheten.

Nu kämpar jag med att gå vidare utan hennes fysiska närvaro.
Det finns ju ingen annan väg att gå...

Väntar på att få hem henne igen, i en urna.Jag valde självklart separat kremering så jag får hem min älskling igen, där hon hör hemma.

Inatt stökade jag till sängen för första gången sedan hon försvann därifrån.
Hennes tassavtryck var kvar på filten i några timmar, innan de raderades ut.
Ett hörn av filten hade blivit vikt när hon låg där och vilade sina sista timmar.Den vikningen försvann inatt då jag äntligen tillät mig använda hela sängen.

Ett steg i taget....framåt, sakta i den takt jag själv klarar det.
Insulin och sprutor ligger i en kasse, för inlämning på ett Apotek senare.

Ett värmeljus är tänt vid hennes fotografi, dygnet runt när jag är hemma.Ser det svaga skenet på natten...den lyser upp hennes foto.

Gråten avtar mer och mer.
Förvandlas till en sorg i hjärtat som inger ett lugn...vilar i det sålänge.

Jag vet att Titti inte skulle tillåta mig att vara ledsen länge så jag kämpar på med allt.
Gör det som måste och försöker glädjas åt små ting längs färden.

Vill ha utrymmet att sörja och sakna...

Det måste man få ha...


Av Sirpa Niva - 3 december 2015 22:25

Torsdagen har snart lagts bakom.
En dag med känsla av overklighet...

En saknad av någon så viktig i mitt liv.
En bit av mig själv som slitits bort, lämnat ett tomrum som gör ont i hela mig...

Känslan är mest påtaglig och smärtsam i mitt rum, vårt rum, där vi delade tiden tillsammans.

Du steg alltid upp, fylld av glädje när jag kom hem.
Kom mjauande fram till mig och vi kramades, pussar på huvudet hörde till.Det var våran kärleksgest...

Jag borrade in näsan i din varma, väldoftande päls och du tryckte dig emot mig, spann tyst medans jag viskade till dig hur mycket jag tycker om dig.

Jag bytte om från min arbetsuniform medans jag berättade för dig om dagen.Frågade vad du gjort och du svarade alltid storögt, med morrhåren piggt spretande från din söta nos.

Vår gemenskap bara fanns där, år ut och år in.Jag njöt så av att ha dig i mitt liv och visste att varje år var ett bonusår.
Varje dag jag åkte ifrån dig, till arbetet eller någon annanstans så berättade jag för dig, när jag skulle komma hem.
Pussade dig på huvudet och bad dig vänta på mig.
Det gjorde du :) och mötte mig sedan med stor glädje när jag kom.

Idag var du inte där....
Det var tomt i sängen, i rummet.
Du har lämnat mig, gått vidare över Regnbågsbron och lämnat mig kvar med tomhet och saknad....
Det gör så ont!!

Av Sirpa Niva - 3 december 2015 14:00

Gick upp 1.15 inatt.
Det var tyst...ingen Titti kom fram till mig i sängen och killade med morrhåren mot min kind.
Inget spinnande och kurrande...bara tyst!

Gick ur sängen och tände upp i rummet.Såg mig vilset omkring, kände mig yr och konstig.

Tog på morgonrocken...frös!
Gick ut i köket, tände upp.
Vände mig om och väntade mig tassande efter mig....men det kom inget.

Efter en stund när jag skramlade med kaffebryggaren, kom Ville katt ner från övervåningen, sömndrucken.
Gav honom lite mat som han förvånat åt på den platsen som Titti fick sin mat i vanliga fall.
Kändes bra att ha Ville i stunden....

Kaffedoften spred sig och min dotter kom ner för att ge mig en kram, hon hade inte somnat än.
Vi pratade dämpat innan hon gick och lade sig igen.

Fyllde thermosen, försåg mig med en kopp.Gick tillbaka till sängen....
Kändes så konstigt...ingen mjuk päls att smeka, nos att pussa...
Bara tysnad...

Hade ljuset tänt vid Tittis bild, när hon var bebis.

Saknaden var fruktansvärd!!
Den rev och slet i mitt hjärta.

Klädde mig och kom snabbt iväg.
Ville bara komma igång med jobbet för idag och få det gjort.

Häntade depåbilen och löste av kollegan på Centralen.
Lastade kunder och jobbade på, helt på rutin.
Kort rast på Arlanda.tog mig kaffe och en bit lussebulle.
Har ingen aptit...

Körde tom åter till Västerås och den stunden behövde jag.
Kunde låta känslorna komma fritt, grät och pratade högt med Titti där i min ensamhet i bussen.

Rast i Västerås.
Ganska många kunder till Arlanda.
Jobbade på rutin.Orkade inte mer än så.Vänlig och trevlig men inte mera.
Milen rann iväg och sista turen från Arlanda var jag jättetrött.

Min äldsta dotter ringde och vi pratade en stund.

Slutade dagen med att tanka bussen och körde sedan till depån.
Åkte hem....

Konstig arbetsdag som bara gick av sig själv...

Av Sirpa Niva - 3 december 2015 01:43

Så overkligt!!

Saknar henne så!!

En bit av mig själv är borta...för alltid!

Presentation

Fråga mig

0 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
  1 2 3 4 5 6
7
8
9 10 11 12 13
14 15 16 17
18
19 20
21 22 23 24 25 26 27
28 29 30 31
<<< December 2015 >>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Senaste kommentarerna

Kategorier

Arkiv

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ minatankebanor med Blogkeen
Följ minatankebanor med Bloglovin'

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se